Schulman roligare än någonsin
Alex Schulman mår verkligen bra just nu.
Kanske är det Adam Alsing som plockar fram det bästa ur Alex. Han har i alla fall aldrig varit så rolig som i sina Burmainlägg.
Och här kommer middagstips till Alex/Alsing:
Röding
Rödtunga
Blodpudding (kan feltolkas som att ni är på regimens sida)
Rödspätta
Rotmos (med tyskt uttal)
Alla ni andra som läser den här bloggen (och det handlar om fyrsiffriga antal nu) uppmanas också till denna meny.
Då känner munkarna i Burma ert stöd!
Var är lattefarsorna?
Brunogallerian idag: Fjorton (14!) bäbisar dreglade med sina lattemorsor under de 45 minuter som jag åt lunch på Ljungrens. Men bara tio barnvagnar. Jag anar att bärseleföretagen är på frammarsch (med min nya hobby kommer jag snart ha ovärderlig information för alla bäbisproduktsföretag. Barnen gillar röda nappar mest, barn till dubbla macchiato-morsor sover bättre, etc, etc).
Notera att jag inte har något emot barn, lattemammor eller barnvagnar.
De är bara så roliga att iaktta. De är som en flock med lejonhonor som drar omkring på savannen och skyddar sina barn mot fiender. Så länge de är samlade kan ingen skada dem. Och de måste ju hålla i hop för jag har fan inte sett några flockar med lattefarsor. INte en enda lattefarsa som vaktar utanför caféerna. nej, säkerheten måste de klara sjävla och då är flocken perfekt.
Men var håller papporna hus? De tar ju bevisligen ut pappadagar.
Min gissning är att de sitter och kollar på TV eller renoverar badrummen när de är pappalediga.
- - -
Myggan på femman är kanon. Tittade i går när jag satt (ensam) kvar på kontoret med månadsraporten till ägarna.
Mest gillade jag Ebbas von Sydows höga panna.
Mödravårdscentralen har bytt lokal
Åt lunch på Grodan Sergel i dag.
Och gick förbi Roberts Coffee för att ta en take away med mig till kontoret.
Jag räknade till elva (11!) barnvagnar runt det lilla räcket. Jag trodde att jag var på mödravårdcentralen.
En fralla och lite stjärtsalva, tack.
Detta ska bli en ny uppgift för mig. Att räkna barnvagnar på fik.
Den 25:e smäller det
Han hade rätt, den där Uggla.
Den 25:e smäller det.
Det är kanske ingen kioskvältare att anställda jobbar för lönen. Men det måste finnas gränser.
Mina anställda var så sura förra veckan för att den 25:e inföll på en tisdag.
De tyckte på allvar att de borde få lönen före helgen.
Herregud!
De får lön på fredagar om den 25:e är en söndag. Men vart vill de komma.
Jaha, ni vill ha hela årslönen den första januari. OK. Det fixar jag. Inga problem.
Där fick jag ur mig lite!
Denna morgon, någonstans i Stockholm
Kvinnan bakom disken på cafét: Det blir 95 kronor.
Jag: Det var mycket för en liten frukost (lämnar över mitt Visakort).
Kvinnan: Du vet att vi tar fem kronor på kortköp under 100 kronor.
Jag: Nej, hur ska jag veta det.
Kvinnan: Det gör vi i alla fall.
Jag: Det är mot reglerna, det vet du, va?
Kvinnan: Nej, det är våra regler.
Jag: Okej, men jag kommer ringa kortföretaget och se till att de drar in ert tillstånd för att ha kortterminal.
Kvinnan: Jaha.
Fjorton minuter senare
Jag: Hej, jag vill bara rapportera om ett café som tar ut en avgift för kortbetalningar, blablabla.
Visa-kvinnan: Nu har jag ordnat det. De fem kronorna från köpet är tillbaka på ditt konto och jag ser till att cafét får ett varningsbrev.
Jag: Tack.
Som ni kanske försår har jag haft några tuffa dagar. Skönt att man kan ta ut det på en oskyldig caféägare...
Frisk med högre lön
I dag klockan 14.30.
En anställd ville prata om sin arbetssituation.Så satte vi oss i konferensrummet med fina utsikten och varsin kaffekopp.
Han berättade att han kände sig stressad av sina budgetmål och hade svårt att sova på nätterna.
Oj, sa jag. Men då tycker jag att du bokar en tid hos företagsläkaren och fram tills dess drar du ner på tempot. Sov ut på morgonen. Gå lång promenad på lunchen och gå hem tidigt.
Men det tyckte han inte lät så bra.
Så satt vi och diskuterade i cirklar i en dryg timme. Jag föreslog lösningar. Han tyckte inte att de var bra. Ledighet. Städhjälp i hemmet. Förändrade arbetsuppgifter. En assistent. Slippa ha budgetansvar. Jag testade allt.
Efter 1 och en halv timme sa jag lite lätt på skoj:
"Men du kanske blir frisk om du får högre lön?".
Han svarade:
"Ja, precis."
OK, sa jag. Du får tretusen till i månaden.
Tack, sa han och såg plötsligt hur pigg ut som helst.
VARFÖR kunde han inte säga det med en gång?
Nu går besökskurvan uppåt
Måste förresten säga att jag just i dag - bakfull som jag är - utforskar bloggvärlden. Det finns ju en massa sköna bloggar därute. Och sjukt mycket skitdåliga bloggar. Varför kan inte folk skriva sina meningslösa tankar i en dagbok istället. Jag gillar Schulman.
Men varför läser så många Alex Schulman? Är det för att de hoppas att han ska skriva om sex och kändisar?Eller är det för att de vill se en homevideo med Carolina Gynning?
Hur som helst så kommer jag inom en vecka att skriva en sexnovell på bloggen. Den kommer innehålla hemlisar snygga tjejer som har koll på mode. Den kommer innehålla skandalösa, nya, uppgifter om swingers som har gruppsex ett kvarter ifrån Stureplan. Det kommer bli en sexblogg* av den här bloggen under en dag.
* Med sexblogg menar jag en blogg som handlar om sex.
Tack för Alvedonen, tack!
Jag vaknade klockan 12.00. Prick.
Det låg en lapp på köksbordet.
"Tack för i natt. Jag har asbråttom till jobbet. Shit vad segt det kommer bli...
Pussar!!!!!!!!!!!!!!
Carro"
På lappen låg en alvedontablett, 400 mg.
Jag glömde tala om för Carro att jag kanske, kanske, kanske har klamydia.
Men det ska jag säga i kväll när hon ringer. Hon var faktiskt supertrevlig.
Nu ska jag titta på Annika Sörenstam på TV.
Vad mina medarbetare tror om min morgon
SÅ här tror mina medarbetare att en helt vanlig morgon ser ut för mig:
* 05.55 Ett glas nypressad apelcinjuise
* 06.10 Fem kilometers löpning i lugnt tempo
* 06.35 Stretching och light-yoga
* 06.55 Dusch
* 07.05 Grooming
* 07.20 En tallrik gröt och en banan
* 07.40 Kort bilfärd i min nytvättade Mercedes
* 08.00 Visslande hissfärd
* 08.02 Energifylld entré på kontoret
Verkligheten
* 07.00 Alarmet ringer
* 07.09 Alarmet ringer för andra gången
* 07.18 Alarmet ringer för tredje gången
* 07.27 Alarmet ringer för fjärde gången
* 07.36 Alarmet ringer för femte gången - uppstigning
* 07.42 Cigg och en kaffe på väg till bilen
* 08.02 Falsk energifylld entré på kontoret
Det har blivit en blogg om SAS
Det känns konstigt att jag skriver så mycket om SAS.
Att flygvärdinnorna är gamla orsakar problem som att man får hjälpa dem att lyfta upp bagaget. Men det är helt OK.
Det som inte är OK är att flygvärdinnorna framstår som ungmöer jämfört med planen.
Att SAS fortfarande använder Dash 8-Q400 är sjukt.
Nu har de haft tre minihaverier på 48 timmar. Deras MD-80:or är cirka 30 år gamla.
Jag tror tyvärr snart att de råkar ut för en olycka. Då blir det inte lätt för Mats Jansson att försvara den gamla flottan av plan.
Nej ring Finax och leasa ett gäng Boing 737 omgående.
Nu ska jag försöka hålla mig borta från SAS och istälet berätta om livet som chef.
Wollter borde börja med sig själv
Sven Wollter. Skådespelare och medlem i Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r).
I en intervju läste jag att Wollter tycker att väpnad revolution är det enda sättet att ge folket makten över tillgångarna.
Resonemnget gick ut på att "kapitalet" hade intresse av att hålla folk på mattan så att de inte blev missnöjda och slog sig ur sina bojor. Exakt vad problemet med att göra folk nöjda är förstod jag inte.
Vad jag däremot förstår är att det är helt sjukt att Wollter deltar i ett TV-progem på TV3.
Planerar han att spränga TV-kanalen och skjuta producenten? Det måste väl vara den enda förklaringen till att en person som vill göra väpnat uppror är med i en Stenbeck-kanal.
Hur tänker han när han ser sitt håriga fejs i spegeln. "Det där med kapitalism är ett jävla otyg men jag får ju bra betalt så för den här gången får det gå".
Nej du Wollter, jag säger som Jan Björklund; moral är bra, men dubbel moral är inte dubbelt så bra.
Sen att du har jävligt fel i din syn på kapitalism beror nog mest på att du inte ser vad som händer i världen.
Så Sven, i din väpnade revolution borde du börja med dig själv.
Jag blir blödig i luften
Det är något visst med flygplan. Stämningen.
När man sitter där halvvägs till rymden och ser solnedgången över Manhattan blir man lite gråtmild.
Jag skriver det här från en skön stol framför det magiska skynket och har precis torkat händerna på en varm handduk.
Funderar på att prata om livets mening med gubben bredvid mig. Men han sitter och tittar på en power point-presentation som handlar om livsmedelsförsäljning i Asien. Han verkar inte ha drabbats av min lätt sorgsna sinnesstämning.
I alla fall så har NY varit bra. Det har tagits beslut och jag kommer ha en jäkla massa att göra när jag kommer hem vilket brukar passa mig bra.
Nej, nu ska jag titta på sista avsnittet av Sopranos på laptopen och sedan kryper jag ner under den mjuka flygplansfilten.
Kanske vill livsmedelsgubben be aftonbön tillsammans.
SAS har en gate som knappt ligger på flygplatsen
Det trådlösa nätverket fungerar. Men det är också allt.
Om man trodde att SAS och Sverige var något att räkna med så slutar man med det när man går till SAS-gate på Newark.
Den ligger halvvägs till Kanada. En riktigt deprimerande restaurang är allt som finns. Och en lounge för människor med något udda frekvent flyer-kort.
Nu väntar de ålderstigna SAS-värdinnorna och en lång flygning hem.
---
(uppkollpingen fungerade inte alls - inlägget var inte publicerat...)
Ett offentligt meddelande
Ja. Det blev en riktig fylla. Den försvunne vännen dök upp efter min vinlunch. Det blev öl, vin sprit, champagne. Och när promillen var så där 2,0 blev det visst lite stripklubb också. Helt oskyldigt dock.
Taxichaffisarna här på manhattan strejkar. Jag vet inte varför. Men så här när dagenefter-ångesten pulserar i ådrorna vill jag göra ett offentligt uttalande:
------------
To you, the taxidriver who were at Hudson Street at 3.30 am.
I am the guy that smacked my hand on your car screaming to you "that it is your fucking dutu to drive a CEO from Sweden even if it is a war going on you motherfucker".
I AM SORRY.
If you are ever i Stockholm, Sweden, feel free to call my anytime and I will drive you whereever you like.
Regards
/The boss that blogs
-----------
Sbart är jag hemma igen. Vi hörs på andra sidan Atlanten
Om rädsla direkt från Manhattan
Ledsen att bloggandet dröjt.
Jag har suttit i låååååånga möten med kanonutsikt över hela NY:s skyline. Det verkar faktiskt som att moderbolagets beslut om ett förvärv simsalabim gör mig till Nordenchef.
16 nya medarbetare som kan blogga och surfa på Facebook på arbetstid. Yes!
Efter den obehagliga incidenten på planet till Köpenhamn måste jag säga att flygningen över Atlanten gick bra. Tack SAS. Om ni bara gett det där spädbarnet två rader fram valium hade det blivit fem getingar. Men jag klagar inte. Toaletterna var rena och fina.
Så här sitter jag. Eftermiddagen är helledig och i morgon flyger jag hem. Nu ska jag försöka få tag på en gammal kompis som jobbar här och få till en riktig partykväll.
Om två timmar har jag bord bokat på The boat House mitt i Central Park. Ack så dyrt. Men väldigt soft.
Kompisen sa att han säkert skulle kunna komma ifrån. Men säkert betyder ju nästan alltid osäkert, så det kan bli en eftermiddagsfylla i ensamhet.
Försvarsministern har avgått läser jag. Och vi ska ha en vapenvägrare som tar över försvaret. Känns klockrent.
Om jag tolkar det här rätt så är de bästa piloterna flygrädda. Det gör att de är mindre benägna att störta.
De bästa fönsterputsarna här i NY är höjdrädda - det är därför de inte ramlar ner.
Alltså kommer vi slippa krig ytterligare några år eftersom Tolgfors är skotträdd.
Och jag då. Varför är jag så bra chef? Jo, jag är konflikträdd så det blir inga konflikter.
Dessutom är jag rädd för den ameriknske ägaren och därför gör jag honom glad.
Howdy!
En obehaglig toaupplevelse på 11.000 meters höjd
Det jag nu ska berätta är äckligt.
Efter att ha ätit SAS-maten, vilat en stund blev det dags att gå på toaletten.
Jag noterade att en, väldigt stilig, affärskvinna på 45 gått in några minuter tidigare och jag fick vackert vänta.
Jag skulle bara in och göra lilla besöket plus att jag sulle sätta i en ny lins eftersom vänsterlinsen hoppat ur (något den gör ofta i den torra luften om är på flygplan).
När kvinnan kommit ur toaletten går jag in i den lilla skrubben. Jag börjar med linsbestyret som tar någon minut. Därefter är det dags att lyfta på locket och slå en drill.
När jag lyfter på locket möts jag av bajs. hela roaringen är nerbajsad. Jag får panik och är på väg att rusa ut. Men inser att jag varit inne på toaletten alldeles för länge för att inte bli misstänkt för att ha orsakat bajsinfernot. Jag är helt enkelt fast i en situation som jag inte kan ta mig ur med värdighet.
Det som måste ha hänt är att kvinnan försökt stå och bajsa (många gör det av bacillskräck) och prickat fel, drabbats av panik och lagt på locket.
Ni börjar kanske ana vad som händer. Just det. Jag får med SAS pappershanddukar torka bort bajset (det var enormt mycket). Därefter vill jag bara kräkas, men uträttar mitt ärende och går tillbaka mot min plats.
Jag ser den stiliga affärskvinnan världsvant diskutera med sin stolsgranne och har lust att gå fram och bajsa på henne. Istället gick jag med nedslagen blick till min stol och beställde två rom och cola.
Nu ska jag snart vidare från Köpenhamn till New York. Jag måste erkänna att två av flygvärdinnorna på danmarksflighten inte var en dag över 50.
Återkommer från landet där allt är möjligt!
SAS urgamla flygvärdinnor
Det började inte alls som jag hade tänkt mig.
Så i morgon flyger jag till USA för ett möte. Det är i grunden kanon eftersom jag älskar NY.
Problemet är de en förkortning - SAS.
Jag ska flyga mede SAS. I sina annonser skryter de över nya stolar. Gott så.
Men problemet är inte stolarna. Problemet är flygvärdinnorna. På andra flygbolag så blir man omhändertagen och de hjälper till med bagage och fixar fram maten snabbt.
På SAS däremot så känns det mer naturligt att fråga flygvärdinnorna om man kan hjälpa dem att lägga upp bagaget på hyllan. Eller om man ska hjälpa dem att putta serveringsvagnen i gången.
Flygvärdinnorna på SAS är nämligen i snitt 80 år.
Av någon anledning så skiljer de sig markant från andra bolags kabinpersonal. Tydligen har det gått så långt att SAS-crewen bor på älderboende när de har over night-flygningar eftersom de inte vill bli störda av att de andra besättningarna festar så högljutt.
Förutom att de är gamla känner man igen SAS-värdinnorna på två saker till. De är på skitdåligt humör. Och istället för att ha sitt bagage i en kabinväska som de rullar bakom sig med pigga steg använder de rollator när de förflyttar sig i terminalbyggnaderna. Och har sina stödstrumpor och tenablöjor i korgen där framme.
Vi hörs på andra sidan Atlanten!
Felet på Klyftan
Carolina Klüft är inte frisk.
Ingen 25-åring som är normal har Carola som idol.
Det är ett väldigt enkelt sätt att kolla om en person har alla hästar hemma, faktiskt.
Man frågar om vem deras idol är.
Men, men. Sitter just nu och förbereder veckans möten. Behövde bara få ur mig lite av hatet mot Klüft.
