chefensombloggar

Som ni märkt.

Jag hörde en konversation mellan et par med en liten bäbis på lunchen.

Hon: Men har du verkligen bestämt dig?

Han: Yes, det känns rät. Klart jag måste prova.

Hon: Åhh, vad härligt. Du vet hur du får mig att njuta.

(Här trodde jag att det handlade om någon slags sexlek. Att han skulle klä ut sig till pilot eller nåt).

Tjejen gick i väg till toaletten.

När hon kom tillbaka hade hon en lite flaska med gulvit vätska.

Han: Wow, ska jag ta allt.

Hon: Det bestämmer du själv.

Så svpte han flaskan.

Han: Gud, tänk att bröstmölj är så sött. Det visste jag inte.

Det här ska inte bli en tjyvlyssnat-blogg. Men ändå. Det hrä fick mig att INTE ta mjölk i kaffet.

Inga arbetskamrater. Inga anställda. Inga kunder. Inga leverantörer. Inga krav.

Blickar ut på mina anställda och inser att jag är lååååångt ifrån drömmen.

Funderar på långtradarchaufför. Skönt att sitta ensam i hytten hela dagarna. Men fy fan för att behöva äta lunch med andra chaffisar. Och fy fan för att behöva bli smällfet.

Sen tänkte jag på fyrvaktare. Men det är säkert kallt och jävligt. 

Men poet. Poet är the shit. Skriva förvirrade texter som aldrig ges ut och kvittera ut något slags kulturbidrag från staten.

Poet ska jag bli när jag slutar vara chef.

Jag kommer testa lite poem här på bloggen så bli inte förvånad om det dyker upp lite hexameter i framtiden.

Men jag känner ändå att stunden kräver att jag gör min plikt.

När folket kallar har man inget val. Jag kommer alltså att ta över Alex Schulmans roll på nätet.

Besökssiffrorna talar ett tydligt språk:

CHEFEN, BLOGGA MER!